I ett brev från 1514 beklagar sig Baldassarre Turini över den kvävande hettan i staden och bristen på platser där man kunde undfly sommarvärmen. Turini var påven Leo X datarius, ansvarig tjänsteman vid ett kansli som ansvarade för dateringen av dokument och för privilegier och benådningar som påven beviljade. Därför köpte han några hektar mark som var täckt av trädgårdar och vinrankor på Gianicolokullen och började bygga en villa där.
Byggnadsarbetet kom uppenbarligen igång redan 1519 eftersom Rafael, som dog ett år senare, då berättade om ”datarius villa” för Baldassarre Castiglione. Arkitekt för villan var Giulio Romano, Rafaels uppskattade elev, som på den tiden var en ung student på 20 år. De målade utsmyckningarna gjordes av andra konstnärer som alla tillhörde Rafales skola. Påven Clemens VII besökte villan i januari 1525 då åtminstone byggnadens centrala delar med dekorationsmålningar var färdiga.
Enligt Christoph L. Frommel ville Giulio Romano bygga ett allkonstverk i Rafaels anda: alla rum i byggnaden skulle står i relation till varandra så att resultatet blev en enhet av arkitektur, skulptur och målarkonst.
Senare utökade Turini sin jordegendom på Gianicolo och köpte vingårdar på kullens västra och norra sida. Även om vi inte vet mycket om livet i villan, är det troligt att villan inte var tänkt för permanent boende, utan Turini lät bygga den för meditation och för tidsenliga bildade konversationer både för sig själv och för sina vänner: påvens hovmän, vetenskapsmän och konstnärer.
År 1527 erövrades Rom av det heliga tysk-romerska kejsardömets kejsare Karl V:s legosoldater, som förstörde stora delar av staden. Händelsen är känd som Sacco di Roma eller Presa di Roma och i samband med den skadades Turinis villa eventuellt. På väggen i villans salong har någon plitat: A dì 6 de magio 1527 fo la presa di Roma. Årtalet 1531 på loggians vägg torde däremot vittna om tidpunkten då byggnaden slutligen stod klar.
Efter Turinis död hyrde hans brorson Julio ut villan år 1548 till den franska kungens ambassadör, kardinal Georges d’Armagnac, som också var medlem av kungahuset. År 1551 blev släkten Lante ägare till villan och dess marker.
Vid ingången till 1800-talet hade släkten Lante förlorat största delen av sin förmögenhet och familjen sålde en del av sina vidsträckta ägor. Villa Lante köptes av furst Camillo Borghese, Napoleons syster Paulines man. Uppenbarligen intresserade villan inte familjen Borghese, eftersom den redan 1837 såldes till fransyskan Madeleine Sophie Barat, grundaren av ordenssamfundet Jesu Heliga Hjärta.
Freskerna i salone ingick emellertid inte i köpet och de togs ner från taket. Numera finns freskerna i Palazzo Zuccari, som inhyser det tyska konsthistoriska institutet Bibliotheca Hertziana. Madeleine Barat gjorde villan till ett internat för noviser och lät måla över sidorummens fresker, eftersom hon ansåg att motiven var opassande.
När klostret inte längre behövde villan fick utomstående hyra den. År 1887 hyrde den berömda tyska arkeologen Wolfgang Helbig villan och ägnade sig där åt forskning och konsthandel. Helbigs fru var den ryska furstinnan och pianisten Nadezjda Sjachovskaja och tillsammans gjorde de Villa Lante till en uppskattad kultursalong, som besöktes av såväl författare och musiker som adel och kungliga.
Wolfgangs son Demetrio Helbig, kemist och general inom det italienska flygvapnet, köpte villan av nunnorna 1909. År 1946, strax efter andra världskriget, hyrde general Helbig ut villans övre våningar åt Göran Stenius, som då var chargé d’affaires vid Finlands beskickning i Vatikanen. Några år senare meddelade Stenius att den gamla generalen var villig att sälja byggnaden åt finländarna till ett förmånligt pris. Stiftelsen Institutum Romanum Finlandiae köpte villan år 1950 med bistånd av stiftelsens grundare Amos Anderson.
Efter att Villa Lante övergick i finländsk ägo har byggnaden restaurerats av Adriano Prandi (1950–1953), Paolo Marconi (1972, 1980) och Tancredi Carunchio (1998–1999). Freskerna och stuckfriserna restaurerades senast 1974–1975 och 1998–1999 i samband med villans renovering.
Villan har intresserat många forskare i konsthistoria: professor Henrik Lilius publicerade 1981 en monografi om byggnadens arkitektur och bildkonst. Även Bibliotheca Hertzianas chef, professor Christoph L. Frommel, förtjänar ett specialomnämnande för sin forskning. År 2004 publicerades en allmän historik över Villa Lante från Turinis till Helbigs tid, redigerad av Tancredi Carunchio och Simo Örmä.
Litteratur om Villa Lante och dess historia
- Henrik Lilius (1981): Villa Lante Al Gianicolo. L’architettura e la decorazione pittorica. Vols. 1–2. Acta Instituti Romani Finlandiae X.
- Eva Margareta Steinby (red.) (1996): Ianiculum – Gianicolo. Storia, topografia, monumenti e leggende del Gianicolo dall’antichità fino al rinascimento. Acta Instituti Romani Finlandiae XVI.
- Simo Örmä & Kaj Sandberg (red.) (2011): Wolfgang Helbig e la scienza dell’antichità del suo tempo. Atti del Convegno Internazionale in occasione del 170 compleanno di Wolfgang Helbig. Acta Instituti Romani Finlandiae XXXVII.
- Tancredi Carunchio & Simo Örmä (red.) (2004): Villa Lante al Gianicolo: storia della fabbrica e cronaca degli abitatori.
- Maija Väisänen (2004): Venäjältä Villa Lanteen: Nadine Helbig, syntyään ruhtinatar Šahovskaja (1847–1922).
