Arkitekten och konstnären Giulio Pippi, även kallad Romano (’romaren’), föddes cirka 1499 i Rom och fick som mycket ung sin utbildning i lära hos Rafael. Han deltog i byggnadsarbetet av Palazzo Madama som var ritat av Rafael, och det var troligen vid den tidpunkten han släppte lös sin fantasi, vilket ledde till en mycket personlig uppfattning om arkitektur.
Sina första verk genomförde han i Rom: Palazzo Salviati på Via della Lungaralla, Palazzo Maccarani och Baldassarre Turinis villa. Giulio Romanos speciella stil syns redan i dessa verk från ungdomsåren: dialogen mellan klassiska och icke-klassiska former, mellan tektoniska och icke-tektoniska element, och friheten i arkitekturspråket.
År 1524 bjöd Federico II Gonzaga, hertig av Mantua, Giulio Romano till Mantua på rekommendation av Baldassarre Castiglione. Där stannade Romano till sin död 1546. Hans mest betydande verk i Mantua är Palazzo Tè, släkten Gonzagas sommarpalats. Det anses vara det första utmärkande exemplet på den manieristiska stilen, både för sin arkitektur och sin utsmyckning med bild- och skulpturkonst.
Guilio Romano ägnade sina sista levnadsår åt att planera kyrkor. Han anförtroddes ombyggnadsarbetet av kyrkan S. Benedetto di Politrone och förnyandet av domkyrkans interiör. Giulio Romanos personliga stil och sinne för estetik var orsaken till att han förblev en udda figur inom arkitekturens historia, även om hans verk snabbt blev berömda. Särskilt Palazzo Tè betraktades som en modell för dåtida arkitekter.
