Stiftelsen Institutum Romanum Finlandiae som upprätthåller Finlands Rom-institut grundades i Helsingfors den 4 november 1938 på initiativ av Amos Anderson.
Villa Lante kom med i bilden efter kriget då Göran Stenius, Finlands chargé d’affaires vid Vatikanstaten, meddelade doktor Anderson att Demetrio Helbig, ägare till Villa Lante som var i ambassadens användning, var villig att på förmånliga villkor överlåta lokaler för institutets verksamhet i denna konsthistoriskt omätligt värdefulla men förfallna renässansvilla.
Våren 1950 reste Anderson och stiftelsens sekreterare Torsten Steinby till Rom, och finska staten köpte Villa Lante den 23 april 1950 med understöd av Amos Anderson. Villan blev sålunda statens egendom, men stiftelsen förfogade över byggnaden, och en restaurering av villan för institutets bruk inleddes.
Efter långvariga och omfattande reparationsarbeten invigdes institutet med pompa och ståt den 29 april 1954.
Villan hade dock haft forskare och konstnärer som boende redan före den officiella invigningen. Den egentliga vetenskapliga verksamheten inleddes efter invigningen: idén var från första början att arrangera kurser, både vetenskapliga och allmänbildande, samt etablera arbetsgrupper och möjliggöra forskningsverksamhet i Rom för enskilda stipendiater.
Institutets första direktör var Torsten Steinby (1908–1995) och under hans tid som direktör 1953–1955 arrangerades inga egentliga kurser eller någon verksamhet i arbetsgrupper. Den viktigaste kursen under Steinbys tid arrangerades genast efter att institutet hade öppnats av Edwin Linkomies, dåvarande rektor vid Helsingfors universitet och institutets styrelseordförande. Kursens tema var Rom under Augustus tid och deltagarna var studenter i historia och klassisk filologi. Många av dem intog senare framstående positioner i det finländska universitetslivet, exempelvis Iiro Kajanto och Päiviö Tommila.
Henrik Zilliacus (1908–1992) ledde under sin tid som institutets andra direktör (1956–1959) verksamheten i en riktning som skulle komma att bli kännetecknande för institutet under kommande decennier – fokus låg på studier i epigrafik, dvs. inskriftsforskning. Zilliacus höll två långa kurser i epigrafik och etablerade en arbetsgrupp som redigerade alla opublicerade inskrifter från Vatikanmuseets Galleria Lapidaria. Arbetet anknyter till Iiro Kajantos och Henric Nordbergs mer omfattande forskning om inskrifter och namnbestånd.
Professor Veikko Väänänen (1905–1997) är en världsberömd expert på vulgärlatin och under sin tid som direktör (1959–1962) forskade och publicerade han med sin arbetsgrupp om Palatinens vägginskrifter, dvs. antikens “graffiti”.
Jaakko Suolahti (1918–1987), professor i historia, inledde en ny period i institutets forskning. Under sin period som direktör 1962–1965 började han forska om tegelstämplar. Till en början fokuserade forskningen på att publicera tegelstämplar från Ostia, Roms hamnstad, men särskilt Eva Margareta Steinbys forskning utvidgades senare till att omfatta hela den en gång blomstrade tegelindustrin i Roms omnejd.
Patrick Bruun (1920–2007), professor i historia och en internationellt renommerad numismatiker, var direktör 1965–1967. Hans arbetsgrupp undersökte etruskernas senhistoria och särskilt deras försvinnande genom att assimileras med romarna under den mellersta republikens och senrepublikens tid ur ett konst- och språkhistoriskt perspektiv.
Veikko Väänänens andra arbetsgrupp (1968) samlade och publicerade i samarbete med Vatikanmuseerna inskrifter från en begravningsplats från kejsartiden vid Via Trimphalis. Latinisten Tuomo Pekkanens (direktör 1970–1972) arbetsgrupp forskade om tidiga litterära hänvisningar till finska och finskättade folk i antikens litteratur. Konsthistorikern Henrik Lilius (direktör 1972–1976) specialiserade sig på renässanskonst. Professor Lilius övervakade en restaurering av Villa Lante och publicerade en omfattande studie om byggnadens arkitektur och bilddekorationer. Hans arbetsgrupp forskade om renässanstida badrum, så kallade stufetta. Heikki Solin (direktör 1976–1979), en internationellt renommerad inskrifts- och namnforskare, representerade institutets traditionella forskning i epigrafik och onomastik. Professor Solins arbetsgrupp forskade om Latiums historia, framför allt utgående från inskriptioner.
Utöver dorektörens och hens arbetsgrupps forskning etablerades vid institutet på 1970-talet även andra forskningsgrupper, som framförallt hängde samman med större arkeologiska projekt. Utgrävningarna utfördes till en början i samarbete med andra nordiska forskare från och med 1976 i det forna Ficana, den fornhistoriska föregångaren till nuvarande Ostia.
En del av de arkeologer som fick sina första erfarenheter av utgrävningar på klassisk mark i Ficana arbetade senare tillsammans med Eva Margareta Steinby (direktör 1979–1982) i ett omfattande projekt om historien bakom Lacus Iuturnae, ett område på Forum Romanum. Till projektet hörde, förutom arkeologiska studier på området, även analyser av såväl skriftliga som historiska traditioner. Utöver tegelforskningen är projektet Lacus Iuturnae det största och mest uppmärksammade enskilda forskningsprojektet i institutets historia.
Veikko Litzen (1933–2011), Åbo universitets första professor i kulturhistoria, var direktör 1982–1985 och intresserade sig för senantikens kulturella brytning. Unto Paananen (1934–2009), docent i antikforskning vid Uleåborgs universitet, var direktör 1985–1989. Hans arbetsgrupp forskade om ståndstrider i den romerska republiken.
Anne Helttula återupptog under sin tid som direktör (1989–1992) den epigrafiska forskningen. Tillsammans med sin arbetsgrupp publicerade hon inskrifter från Isola Sacra, en begravningsplats i kejsartidens romerska hamnstad Portus. Eva Margareta Steinby återvände till institutet som direktör 1992–1994, då hon forskade om den romerska arkitekturens politisk-ideologiska och sociala aspekter. Hon fick dock en kallelse till professor vid Oxfords universitet och hann därmed inte etablera någon egentlig arbetsgrupp.
Päivi Setälä (1943–2014), som var direktör 1994–1997, forskade med sin arbetsgrupp om kvinnor, förmögenhet och makt i kejsardömet Rom. Arbetsgruppen jämförde bland annat kvinnors och mäns förmögenhet och granskade hur kvinnorna använde sin förmögenhet.
Arkeologiska utgrävningar gjordes i samarbete med andra nordiska forskare vid stranden av Nemi-sjön 1998–2002, då man grävde fram en stor kejserlig villa. Institutet har dessutom medverkat i andra arkeologiska projekt, såsom utgrävningarna av det förhistoriska Crustumerium norr om Rom 2004–2008.
Christer Bruun, professor i romersk historia vid Toronto universitet, forskade under sin period som direktör (1997–2000) om vattenförsörjningen under antiken. Eftersom Villa Lante var stängd för renovering hann Bruun inte etablera någon egentlig arbetsgrupp. Christian Krötzl (direktör 2000–2003) var den första medeltidsforskaren på direktörsposten. Hans forskningsämnen behandlade kommunikation och dess variationer i det medeltida Rom.
Mika Kajava, epigrafiker och senare professor i klassisk grekiska och det antika Greklands litteratur, forskade under sin tid som direktör (2003–2006) med sina studenter om orakelinstitutionen och orakelkonsultation under den hellenistiska och romerska tiden. Historikern Kaj Sandberg (direktör 2006–2009) forskade om utvecklingen av det politiska systemet i den romerska republiken.
Katariina Mustakallio (direktör 2009–2013) publicerade med sin arbetsgrupp studier om barndomen, ungdomen och religionen under antiken och medeltiden. Medeltidsforskaren Tuomas Heikkilä (direktör 2013–2017) och hans arbetsgrupp forskade om kalendrar och tid samt hur den gestaltades under medeltiden.
Ett forskningsprojekt som genomfördes 2013–2015 fokuserade på Naxos, den tidigaste grekiska kolonin på Sicilien. Naxos-projektet var ett trepartssamarbete mellan museet i Naxos och Finlands Aten- och Rom-institut.
Arja Karivieri, professor i antikforskning vid Stockholms universitet och direktör 2017–2021, arrangerade en stor utställning om Ostia i Tammerfors och gav ut en grundlig vetenskaplig publikation i samband med utställningen. Hennes arbetsgrupp fokuserade på utvecklingen av Roms hamnstäder, Ostia och Portus, från senantiken till tidig medeltid. Ria Berg är direktör sedan 2021 och hennes forskningstema är naturrelationen hos antikens romare.
Utöver arbetsgruppernas forskning har också många enskilda studier publicerats av forskare inom institutets krets. De viktigaste och mest långvariga forskarposterna vid institutet, utöver direktören, är Wihuri-stipendiaterna (sedan 1965) och assistenterna (sedan 1973). Assistenttjänsten ändrades 2009 till en postdoktorstjänst, dvs. ett forskarlektorat. Många assistenter som skrivit på sin doktorsavhandling vid institutet har fått avhandlingen publicerad i institutets publikationsserie.
Till institutets uppgifter har från första början också hört att främja konst, särskilt bildkonst. I Villa Lantes nedre våningar finns en ateljé som byggdes med understöd av Rakel Wihuri och stod klar 1966.
Efter det har tiotals framgångsrika finländska konstnärer arbetat i en miljö med en unik utsikt.
